Mulassier-stoet från Poitou

" - Detta djur är förskräckligt...

- Dumbom! Titta!

Hon föder underbara mulor!"

(BUJAULT)

Om åsnehingsten och åsnestoet från Poitou utgör en mycket särskild och homogen ras,är Mulassier-hingsten och -stoet hästar vars enda säregenhet består i att kunna producera - stoet korsat med en åsnehingst - en hybrid kallad mula.

Hästhingsten har en enda funktion, den mest naturliga, nämligen att tillsammans med stoet ge ett föl.

Mulassier stoet kan däremot föda två sorters avkomma, antingen ett föl eller en mula.

Lantbruksföreningen för förädling av mulaveln definierar detta sto som ett bland de kraftigast byggda inom hästarten med en bred och djup bringa, starka ben med breda leder, breda och välbyggda hovar. Pälsen har olika färg men håren är långa och rikliga. Mulassierstoet har ett kraftigt huvud, snarare långsträckt med stora öron och riklig man.

Hår, man och svans, lockiga eller raka, är rikligt förekommande på knäna och hasorna. De täcker ibland hovarna. De vanligaste pälsfärgerna är svart och grått.

Hingstarnas mankhöjd varierar mellan 1,65 m och 1,70 m och stonas mellan 1,55 m och 1,65 m. En hingst väger i genomsnitt 750 kg.

Poitou är inte ett område speciellt inriktat på hästuppfödning jämfört med andra regioner. Det är kanske bland annat därför som uppfödarna utväljer sina ston för att avla mulor. Det är förmodligen också därför Mulassier hästtypen har blivit resultatet av talrika korsningar med andra hästraser enligt olika tiders smak.

Det viktigaste förblir förmågan hos ett av en åsnehingst betäckt sto att avla en vacker och stark mula

Eftersom det här rört sig om en föga naturlig betäckning, då hästhingsten ersatts av åsnehingsten, avlar även de utvalda stona med större svårighet mulor än föl. « 5/6 av stona som man ger till hästhingsten är fruktsamma mot endast 4/9 av dem som man ger till åsnehingsten » (AYRAULT).

Enligt traditionen, hellre än en ras eller en typ, « kräver man dolda och okända anlag för att ett sto skall avla mulor... hon bör vara väsentligt lämpad för mulavel » (BUJAULT, 1822)

Vad detta urval kommer ifrån är okänt. Mulassier typen är alltid väl definierad och dess historiska utveckling lätt att se, men de raser som möjliggjort dess förverkligande under gångna tider förblir en gåta ända fram till början av 1600-talet.

Uppfödning av hästar avsedda för att avla såväl föl som mulor har i alla tider varit speciellt utvecklad på Poitous slätter och sumpmarker. « Urtypen för Poitou hästrasen kommer från sumpmarkerna i Vendée och Deux-Sèvres, vidsträckta ängar som för ett eller två sekel sedan var nästan helt täckta av vatten under en del av året... » (AYRAULT, 1867).

Otaliga författare vittnar om att Mulassier typen har förfinats under de två senaste århundradena, delvis under påtryckning av Stuterierna (Haras Nationaux), delvis på grund av att alla franska hästraser blivit lättare sedan medeltiden med förbättring av vägarna, med militärkavalleriets större rörlighet, med effektivare lantbruksredskap och användande av dragdjur.

Poitou Mulassier stoet kunde inte undgå denna utveckling på grund av sin dubbla användning, mulaveln men också hästaveln. För mulfölet passade ett omfångsrikt, brett, grovlemmat och undersätsigt sto. För hästfölet avsedd att bli rid eller karosshäst, var det bättre med ett sto med finare utseende.

Ända till medeltiden var hästen främst ett dragdjur. Det var styrkan som gällde. Detta passade förresten mycket bra för riddare i rustning. Dessutom borde urtypsdjuren som uppfötts i Poitous sumpmarker där jorden är lerig, tung och mycket klibbig, genom naturlig anpassning vara mäktiga djur med kraftiga leder. « Mulassier hästrasen bär en prägel av låglänt och fuktig mark i hela sin kropp, i alla sina former, i sin yttre beklädnad » (AYRAULT).

De första torrläggningsarbetena i Poitous sumpmarker utfördes manuellt av klostren (LUÇON grundat 508, SAINT MICHEL grundat 682, MAILLEZAIS grundat 974) och materialtransporterna med hjälp kärror dragna av kraftiga spann av oxar, hästar eller mulor.

På initiativ av HENRIK IV, genom ett edikt av den 8 april 1599, godkänner kungen erbjudandet « från herr HUNFROY BRADLEY från Bergen-op-Zoom i hertigdömet Brabant, som har kunskap, erfarenhet och praktik i konsten och yrket som dammästare, och ger honom rätt att torrlägga alla myrar och sumpmarker... » för en period på 40 år.

Brabantare, flamländare och holländare som blivit franska medborgare med privilegier genom ett kungligt edikt av januari 1607 sanerade nära 3000 hektar på båda sidor av Sèvre Niortaise. Det är genom återkallande 1685 av ediktet i Nantes som närvaron av nederländare uttunnades. Bland de tunga draghästarnas gamla raser kom brabantaren, frisländaren och mecklenburgaren från samma trakter som torrläggarna. Brabant hästen är således stor och kraftig med en vikt på 1200 kg, inte över 1,70 m i mankhöjd, med korta och tjocka ben försedda med långa hår. Den är känd för sitt fogliga sinnelag. « Med detta namn från en belgisk provins fick denna mycket stora massiva häst vars ursprung går ända tillbaka till medeltiden sin berömmelse som tungt dragdjur med namnet häst från Flandern... Dess inflytande har varit betydande på världens tunga hästar på grund av dess effektivitet som avelsdjur » (H. L. BLANC )

Det är sålunda mycket troligt att denna hästras, hitförd som dragmedel av torrläggarna, i stor utsträckning har påverkat Poitou Mulassier rasen. « Om individer från Nederländerna har kunnat slå rot i våra regioner på väg att torrläggas, torde de där ha blandat sig med närliggande hästraser och bevarat sin särart därför att de befann sig i samma miljö som ii de poldermarker de kom ifrån » (SAUSSEAU).

Detta skulle kunna förklara att Poitou mulor blev berömda redan på den tiden för sin överlägsna styrka och storlek : « Djurhandeln äger rum med mulor som är bland de bästa och starkaste i Kungariket... » (1728 - Statistik över landområdet Saint-Maixent).

Denna typ av mulåsnesto från 1600-talet skulle så småningom komma att omvandlas genom myndigheternas ingripande snarare än genom uppfödarnas lust att förändra den.

« Ta ett kortväxt, undersätsigt, tillplattat djur... Tänk er en tunn med tjock mage uppställd på fyra bjälkar : detta är Mulassier stoet. Det är inte ett vackert djur, hon duger bara till att avla mulor... Det är den kraftiga bröstkorgen, det breda bäckenet som gör den vackra mulan. Man ser att Mulassier rasen är tung, långsam och utan behag, i bästa fall lämplig att dra en last... Denna ras har märkbart urartat vid slutet av sista seklet ... Revolutionskrigen hade drivit bort den största delen av dessa starka Poitou ston som var de enda lämpliga för avel av vackra mulor...

Mulassierstoet kommer från Bas-Poitous sumpmarker... Hon var vacker förr i tiden, nu är hon degenererad. Man har numera lätta djur för kavalleriet, för karosserna, för diligenserna och det är ingenting värt » (BUJAULT, 1835).

Man borde nyansera detta påstående. De tidigare Mulassier hästarna torde vara särskilt starka eftersom AYRAULT, samtidigt som han framhöll vikten av att introducera hingstar av andra tunga hästraser i Poitou omkring 1860, anser att « trots detta, är Pecheron hästen, något alltför svag i lemmarna och en smula lätt i kroppen, långt ifrån att bli allmänt uppskattad ».

När man känner Pecheron hästens egenskaper, förklarar uppfattningen att den är för svag och lätt varför dåtidens författare bedömde Poitou Mulassier rasen « föga harmonisk, t.o.m. klumpig... benig och oformlig, men storvuxen och utrustad med mycken kraft och flås... ».

År 1829 ville landshövdingen i Deux-Sèvres ha hästar av lättare raser i SAINT-MAIXENT stuterierna för att inrikta uppfödningen på fölavel snarare än på mulavel. Det var likadant från 1849 i LA ROCHE SUR YON stuterierna, sedan i SAINTES stuterierna. Genom att betala mer för föl avlade genom korsning mellan Mulassier ston och statens hingstar, lyckades de statliga stuterierna så småningom att förändra den tidigare Mulassier rasen trots starkt motstånd från uppfödarnas sida.

Myndigheterna fick härvid stöd genom torrläggning av sumpmarkerna. « Poitou rasen som blivit lättare tack vare sumpmarkernas torrläggning är följaktligen inte degenererad. Den har förändrats, den har krympt sitt yttre, men den har bevarat sina stora Mulassier egenskaper som tung draghäst. Poitou Mulassier hingsten har blivit en mycket vacker draghäst för karosser... Den primitiva typen, tjock, kraftigt byggd, lämpad för att dra tunga lass har blivit mycket sällsynt » (AYRAULT, 1867).

Hädanefter specialiserar sig uppfödarna från de olika områdena i Poitou. Uppfödarna i sumpmarkerna brukade köpa nyligen avvanda föl från stall på slätten och skogen på våren. « Uppfödda i frihet på dessa vidsträckta betesmarker utvecklas fölens nedärvda egenskaper tack vare en sådan föda » (AYRAULT).

Levnadsvillkoren i det fria är hårda i sumpmarkerna : torka på sommaren, fuktighet på vintern... Detta skapar unga ston och hingstar som, efter två års ålder, återsäljs till betesmarkerna på slätten som har olikartad flora och jordmån. Vid försäljningen på marknaderna utväljer uppfödarna från slätten och skogen de ston som är mest lämpade att avla mulor. Uppfödarna från slätten för dem påföljande vår till åsnestuterierna för att betäckas. « Denna utmärkta kombination i uppfödningen har de gynnsammaste följder på fölen, samtidigt som den ger uppfödarna i både sumpmarkerna och på slätten förtjänster » (AYRAULT).

Mulassierstoet betäcktes först av åsnehingsten i förhoppning om att erhålla en mula. Om stoet visade sig ej bli befruktad av åsnehingsten, fördes hon till hästhingsten. På slätten, « ger stona hästföl endast om det inte lyckats med åsnehingsten » (SAUSSEAU).

En del uppfödare har försökt låta åsnehingsten betäcka andra hästraser såsom stoet från Bretagne. Om man erhöll en mula genom denna korsning var den inte lika stor och kraftig som Poitou mulan. Redan från 1876 gjorde man skillnad på Poitou mulor och Bretagne mulor vid försäljningen på mulmarknaden i LA MOTHE SAINT HÉRAY.

Om innehav av ett åsnehingststuteri var ett privilegium för ett fåtal, ägde varje gård som ägnade sig åt djuruppfödning 3 till 8 Mulassier ston. Uppfödningen av Poitou Mulassierstoet var särskilt utvecklad i sumpmarkerna i kantonerna LUÇON, CHAILLÉ LES MARAIS, MAILLEZAIS, MARANS och COURÇON, i skogen i kantonerna SAINT MAIXENT, MAZIÉRES, CHAMPDENIERS och COULONGES SUR L’AUTIZE och på slätten i kantonerna FONTENAY LE COMTE, NIORT, MELLE, CIVRAY och RUFFEC. Villkoren för uppfödning innebar där inga påtagliga regionala egenheter.

Vad som gäller för uppfödning av åsnehingsten finner man också i uppfödningen av Mulassierstoet, « uppfödarens viktigaste inkomstkälla. Om han inte vårdar det bättre är det därför att han inte känner till de regler som kräver en förnuftig hygien... » (AYRAULT).

« Uppfödarna i Poitou har kvar vissa föråldrade idéer eller fast rotad gammal tro... » (SAUSSEAU).

Trots uppenbara misstag har uppfödarnas envishet när det gäller att bevara Mulassier rasens egenskaper i hög grad bidragit till Poitou Mulassier stonas berömmelse genom tiderna.

År 1924 räknade man bara i departementen Deux-Sèvres, Vienne och Vendée 94 300 hästar varav ca 40 000 av Mulassiertyp och 10 250 mulor. Därav förstår man betydelsen av denna uppfödning vid 1900-talets början. Dessutom handlar det om grundboskap. Poitou har alltid frambringat fler djur än nödvändigt för de lokala behoven. Export är här en regel. En sådan uppfödning behöver således regelbunden avsättning och stabila priser för att utvecklas vad det än är för tidpunkt.

Från 1920 kom utvecklingen av järnväg och bilar att minska efterfrågan på ridhästar och lätta draghästar. Kvar står endast tung last och lantbruk när det gäller dragdjur. År 1935 använde bönderna i Frankrike 950 000 dragoxar och mindre än 40 000 traktorer. Mulorna förblir intressantare att uppföda än hästfölet : de exporteras då bättre än någonsin och i synnerhet utgör mulorna det dragdjur som man föredrar för lätt jord (vingårdar, sluttningar, trädgårdsodlingar... ) och små jordbruk.

Under 1900-talet kan Poitou Mulassier hästens betydelse mätas efter dess speciella användning d.v.s. antalet ston betäckta av åsnehingstar i syfte att erhålla mulor.

Från början av 1900-talet till 1954 anger Jacques MOREAU en siffra på 3 000 till 4 000 betäckta ston alltefter året. Trots ekonomiska kriser och krigen under denna period visar detta värdet av Poitou mulaveln.

Jordbrukets industrialisering och flykten från landsbygden från denna tidpunkt kommer att medföra en nedgång för användningen av mulor, en nedläggning av talrika uppfödningar för Mulassier hästar och följaktligen göra åsnehingstaveln inte lönsam.

« År 1957 betäckte 150 åsnehingstar 2 214 ston i Poitou: varje åsnehingst betäckte således i genomsnitt mindre än 15 ston; betäckningen betalades 5 000 francs per sto för hela betäckningsperioden; en åsnehingst ger hingstuppfödaren högst 5 000 x 15 = 75 000 francs. Detta belopp räcker inte för att försörja hingsten » (MOREAU).

Trots att myndigheterna uppmuntrar uppfödarna att behålla Poitou Mulassier hästen och åsnehingsten, kommer dessa djur hädanefter att vara utrotningshotade genom att inte vara lönsamma.

Eugène AYRAULT’s råd år 1874 skulle kunna bekräftas : « Vi tror nämligen inte att någon tävlan, någon uppmuntran kan ha ett lika stort inflytande som ett lönsamt pris för djurförädling ».